Sök efter

”Utopisten vid makten är en katastrof”, skrev Ronny Ambjörnsson i Dagens Nyheter 2001. ”Men ett samhälle utan utopi – är det lösningen?”

Han svarar naturligtvis själv nekande på frågan. Men ska man tolka det politiska landskapet i dag är utopin som politiskt riktmärke och utopisten i politiken hopplöst förbisprungna av mer närsynta kommunikationsstrateger med fokus på dagsaktuella opinionsundersökningar. Utopin i politiken ses istället som något pinsamt gammeldags, i bästa fall nostalgiskt.

År 1960 skrev Daniel Bell om The end of ideology och 25 år senare skrev Jürgen Habermas om ”välfärdsstatens kris och de utopiska energiernas utmattning”. Men trots välståndsökningar och marknadens segertåg över politiken sedan 20 år står de kapitalistiska staterna inför stora ekonomiska, sociala och politiska problem. Nyfascistiska rörelser växer i nästan alla västeuropeiska länder. Ojämlikheterna ökar. I Sverige ersätts sakta men säkert ett system för generell välfärd med ett annat, ett som alltmer handlar om position och plånbok.

Socialdemokratin försöker dämpa borgerlighetens värsta härjningar i riksdagens kammare, men står handfallen inför frågan om vilket samhälle vi vill skapa i stället. Frågan pockar på förnyad uppmärksamhet: en politik utan utopi – har den några lösningar alls?

Allt började i paradiset
Allting började, som så ofta, i paradiset. I paradismyten står människorna nakna inför varandra i ett tillstånd av tillit och fred. Man och kvinna, människa och djur lever i harmoni. Männi?skans arbetskraft har inte exploaterats för någons vinning – det är först med syndafallet som arbetet blir till en dom och förbannelse över det förtappade människosläktet. I Platons Staten talar Sokrates om en utopisk samhällskonstruktion där förnuft och rättrådighet råder hos alla människor och år 1516 skriver den brittiske författaren Tomas Moore en berättelse om en sjöman som av misstag hamnat på ön Utopia. På denna fantastiska ö har människorna skapat ”ett för alla rättvist samhälle”.

Med franska revolutionen kommer tankarna om ett ursprungligt naturtillstånd där människans grundläggande rättigheter är givna av naturen och där en ny politisk gemenskap, grundad i dessa naturliga rättigheter, också är möjlig. Det blir upptakten till en politisk rörelse som när en dröm om ett jämlikt samhälle för fria individer. Trots att målen om jämlikhet och frihet således är långt äldre än arbetarrörelsen är det först när denna rörelse föds som utopin också får ett konkret politiskt innehåll.

När Ernst Wigforss 1958 publicerar sin uppsats ”Om provisoriska utopier”, är det för att understryka behovet av att politisk teori och praktik måste gå hand i hand hos politikerna. I stället för att välta hela samhället över ända är det arbetarrörelsens uppgift att steg för steg förbättra ställningen för arbetarklassen och genom praktisk reformism närma sig utopin om ett jämlikt samhälle. Utopin utgjorde riktmärke, reformismen var dess logiska praktik.

Distans till drömmerier
Av den politiska högern har utopin som riktmärke för politiken alltid betraktats med misstänksamhet. Man har tolkat utopin antingen som något som ofelbart leder till auktoritära eller odemokratiska system, där Sovjetunionen är yttersta representant för vänsterns utopi, eller som idealism utan realism som inte har något konstruktivt att tillföra politiken och som är omöjlig att kombinera med praktisk politik i ”verkligheten”. Man har anklagat vänstern för att vara en utopistisk rörelse. Inom vänstern har det å andra sidan varit populärt att visserligen erkänna utopin som nödvändig energi att ladda det politiska tänkandet med (Palme), men samtidigt betrakta arbetarrörelsen som en i allra högsta grad antiutopisk rörelse. Man har velat distansera sig från anklagelser om allt vad drömmerier heter. Den vetenskapliga socialismen och reformismen skulle göra utopismen onödig. ”Det är dags för en revolu?form” sa Palme i Hasse och Tages sketch ”Den vita sporten”, och menade att det är dags att hitta nästa konkreta förbättringsåtgärd för att flytta fram positionerna för arbetarklassen.

Faktum är dock att socialdemokratin redan i det första partiprogrammet skrev in kravet om klassamhällets avskaffande – något som naturligtvis låter snarlikt andra erkänt utopiska formuleringar. Byggandet av välfärdsstaten var också från början en till synes ouppnåelig utopi, men ett projekt där ett antal mindre utopier ändå steg för steg realiserades: allmän rösträtt, åtta timmars arbetsdag, arbetsrätten, utbildning åt alla, formell jämställdhet, fred (neutralitet), välfärd efter behov.

Wigforss argument om behovet av provisoriska utopier var ju också att de var avsedda som anhalter på vägen mot en större utopi – alla människors frihet genom ett allt mer jämlikt samhälle. Han betonade också vikten av att det inte uppstod ett alltför stort avstånd mellan det ideala samhället och det faktiska samhällstillståndet, vilket, om det hände, skulle riskera att lamslå hela det politiska projektet. Människor behövde de provisoriska utopierna för att känna att de var på rätt väg. Den större samhällsutopin om jämlikhet var riktmärke och meningsskapande för människorna på vägen dit.

Utopin om det jämlika samhället fungerade länge också, förutom som inspiratör och riktmärke, som verktyg för kritik av det nu existerande. Förmågan att gemensamt föreställa sig och ge luft åt en dröm om ett annat samhälle gav arbetarrörelsen anledning att fortsätta kritisera det samhälle man verkade i för tillfället. Arbetarrörelsen blev en motståndsrörelse. Utopin fungerade som en motor i förändringsarbetet. I sin kritik av hur historien hade utvecklat sig, tvärtemot vad utopin lovade, var arbetarrörelsen en del av moderniteten, av framstegstanken och utvecklingsoptimismen.

Den sociala ingenjörskonsten blev resultatet av ilskan över sakernas tillstånd och tron på att framtiden gick att påverka. Med visionen om en samhälls?omstörtning inom räckhåll kunde man mobilisera de krafter som behövdes för att skapa folkligt tryck på maktutjämning. Under ett antal årtionden låg arbetarrörelsen därför i framkant både på forskningen och framtidsdebatten och lyckades engagera landets bästa forskare och intellektuella i arbetet med att bygga välfärdsstaten. Sociologin uppgraderades till universitetsämne. Och så samhällsomstörtade man under 50 år.

Rädsla för utopism?
Och utopin i politiken i dag då? Statsvetaren Kristina Boreus undersökningar av hur det politiska språket har förändrats under de senaste decennierna är intressanta. Från att ha präglats av ett tydligt ”vänsterperspektiv” domineras det politiska samtalet i allt högre utsträckning av nyliberala och konservativa begrepp. Som exempel nämner hon hur både vänster och höger i dag i stället för frihet, jämlikhet och solidaritet, talar om valfrihet, rättvisa och välgörenhet – de senare långt mer individcentrerade, praktiska och godtyckliga, och mindre utopiska, begrepp än de förra.

Om det är rädsla för utopism som ligger bakom denna begreppsförvirring hos vänstern är oklart, men klart är att strävandet mot ett rättvist samhälle med valfrihet på olika områden i grunden skiljer sig från ett jämlikt samhälle för fria individer. Valfriheten har ju, som bekant, två sidor; valfriheten och ojämlikheten.

Inom sociologin pratar man dess?utom om politikens nya inriktning på att framför allt försöka undvika risker. Efter tjugo år av nyliberalism, avpolitisering och individualisering av stora samhällsproblem, samt med växande miljöhot, oregerlig global kapitalism och gränslösa krig, är det tydligt att framstegstanken, eller tanken om att man på politisk väg kan forma framtiden till det bättre, blivit allt mindre vanlig hos både vänster- och högerpolitiker. Ambitionerna med politiken har minskat. Denna riskfokusering och avideologisering av framtiden drabbar naturligtvis inte den politiska högern, eftersom högerpolitik alltid handlat om att sänka ambitionerna när det gäller att forma samhället gemensamt.

När politiken drar sig tillbaka från samhället tar marknaden dess plats – det är marknaden och högern som gynnas av att människor tror sig vara vanmäktiga. I den mån man kan säga att Reinfeldt eftersträvar en politisk utopi för Sverige i dag är det ett samhälle där ingen är ”utanför”. Alliansen tror sig på så sätt kapabel att skapa det konfliktneutrala samhället – det samhälle där alla har ett jobb. Men också vår socialdemokratiska politik har under de senaste decennierna allt mer kommit att handla om att undvika framtidens risker på olika sätt, snarare än att ställa upp stora mål för politiken.

Som finansminister skrev Wigforss böcker om kapitalackumulation. Vil?ken framträdande socialdemokratisk företrädare driver egentligen ett eget perspektiv eller har en egen vision i dag? Var utmanas borgerlighetens verklighetsbeskrivning? Avideologiseringen gäller också oss.

Finns stöd för hoppet?
Det är naturligtvis sant att förutsättningarna för politisk verksamhet förändras över tid. Man kan också fråga sig om det är så att den politiska utopin idag har spelat ut sin roll. I den postmoderna tid där alla framstegstankar hör historien till och där utvecklingsoptimismen har ersatts av just en rädsla för framtiden (klimathotet, globaliseringen, ekonomins oförutsebarhet) finns inte självklar grund för stora ambitioner för att forma utvecklingen. Det finns knappt stöd för måttfull hoppfullhet. Man kan också fråga sig om utopierna hos den arbetarrörelse som skapade välfärdssamhället längre har någon funktion när en stor medelklass känner att de har det ganska bra. Finns det i dag egentligen någon kollektiv rädsla eller vrede att göra utopi av?

Jag tror att svaret måste vara ja. Alliansregeringen har formulerat sitt innanförskapssamhälle – det är det bärande kittet i deras till folkhemsvurmande förklädda privatiseringsideologi under täcknamnet ”valfrihet”. Så skapar man det disciplinerande samhälle där folk är rädda att förlora fotfästet. Utan en egen sammanhängande berättelse om målet med vår socialdemokratiska politik kan vi inte förvänta oss stöd för annat än ”lite mindre borgerliga än de borgerliga”. Utan en vänsteranalys av samhällsproblemen finns inte plats för vänsterpolitik. Så enkelt är det. Men det krävs visst arbete för att formulera berättelsen, på samma sätt som tidigare provisoriska utopier reviderats många gånger. Kritiken mot förra valrörelsens pr-mässigt tomma och odefinierbara ”Alla ska med”-slogan är välkänd, men alternativa verklighetsbeskrivningar och problemformuleringar, det vill säga alternativ till den så kallade alliansens utanförskapsanalys, låter fortfarande vänta på sig.

I stället för provisoriska utopier på väg mot jämlikhet får vi provisoriska stoppskyltar för borgerlighetens frammarsch. Se där, ett parti som framför allt sysslar med att undvika de värsta riskerna, och dämpa de värsta av de borgerliga härjningarna, inte med att försöka formulera berättelsen om och bygga ett sammanhängande framtidssamhälle. Det håller inte.

Inspiration i historien
För den som vill finns idéer för moderna provisoriska utopier att hämta ur den källa som är socialdemokratins historia. Att kvinnans frihet borde jämställas med mannens blev exempelvis en provisorisk utopi långt efter det att arbetarrörelsen formulerat sina provisoriska utopier om arbetarens frihet. Inom jämställdhetspolitiken orkar socialdemokratin dessutom fortfarande stå för en något annan verklighetsbeskrivning än den borgerliga – vi vill helt enkelt ha en annan typ av jämställdhet än borgarnas valfrihet inom strukturerna. Där har vi vår egen problemformulering. Men inom andra områden måste vi våga samma sak. Ojämlikheten och osäkerheten på arbetsmarknaden skulle kunna formuleras i en provisorisk utopi. Den stress människor känner i den moderna kvartalskapitalismen likaså.

Slit-och-släng-mentaliteten både med mänsklig arbetskraft, tankeförmåga och varor. Är en del av tillväxten ett legitimt offer för bättre livskvalitet? Internationellt behöver nord högre kvalitet i tillväxten, syd behöver kvantitet. Vi kan inte göra politiken maktlös inför överstatliga juridiska organ.

Det hållbara samhället rymmer både nationellt och internationellt en mänsklig, ekonomisk och miljömässig dimension. Det gröna folkhemmet måste fyllas med innehåll.

Uthållig tillväxt, ekonomisk demokrati, det goda arbetet åt alla är andra rubriker som ganska enkelt kan bli smått omstörtande utopier. Om vi bara vågade. Och trodde att vi kunde.

Just nu sker en omprövningsprocess i vårt parti utan uppenbart mål och mening. Vi ska distansera oss från valförlusten 2006 och alla är välkomna att tycka till i allehanda frågor inom avgränsade politikområden. Men vart kosan egentligen ska styra är fortfarande höljt i dunkel. Den mer långsiktiga idédebatten har gått i stå, till förmån för en allmän debatt om konkreta lösningar på praktiska problem för dagen.

Man undrar: är uppgiften att försöka ta mark, eller släppa så lite mark som möjligt, till marknaden och borgerligheten? Ska omprövningen ske i mer eller mindre jämlik riktning? Hur tänker vi kring universalism och generella lösningar? Vad tror vi i dag om den rättighetsbärande människan? Tror vi att vi kan göra jämlikheten till ett gemensamt projekt igen, som människor känner entusiasm inför, eller tror vi att det var ett 1900-talsfenomen? Hur ser socialdemokratins dröm ut i dag?

Oavsett vart vi är på väg, är ett säkert: det räcker inte med att formulera en vision om ett ”lite mer rättvist samhälle” eller ett lite snällare system än det borgerligheten driver fram. Då blir politiken enbart en fråga om att vi är lite mindre av det som någon annan är, inte en fråga om olika perspektiv. Så skapar man ingen opinion för reformer. Tankar som aldrig formulerats kan heller aldrig bli förverkligade.

Utopisten vid makten är säkert en katastrof – det må Ambjörnsson ha haft rätt i. Men en socialdemokrati utan utopier – den har inga lösningar alls.

Kajsa Borgnäs
ordförande S-studenter