Ska det verkligen behöva finnas fattiga barn i ett av världens rikaste länder? I ett land som berömmer sig om att ha en väl utbyggd välfärd och stabila sociala trygghetssystem?

Nej, svarar nog de flesta. Det är inte acceptabelt. Tanken på att barn ska ha samma startpunkt i livet är djupt nedbäddad i den västerländska liberala civilisationens självbild. Olika start i livet ger olika förutsättningar att lyckas med sin utbildning, sitt yrkesval och sitt sociala liv.
 
Ändå lever många barn i Sverige i fattigdom. Läget var riktigt allvarligt under den ekonomiska krisen på 1990-talet. Enligt Rädda Barnens barnindex levde 345 0000 barn i fattiga familjer 1999. Det motsvarade vart femte barn i Sverige. Sedan följde några år av stark ekonomisk utveckling, minskad arbetslöshet och höjda reallöner, vilket gjorde att fattigdomen minskade markant. Under de åren gjordes inte heller några omfattande försämringar i de offentliga välfärdssystemen. År 2006 levde 229 000 barn i Sverige i fattigdom enligt Rädda Barnens index. Det var den lägsta siffran sedan mätningarna inleddes 1991.

Eftersläpningen i statistiken gör att det är svårt att säga exakt vad som hänt sedan dess. Några mycket alarmerande siffror går dock att redovisa. Antalet barn i familjer som får socialbidrag har ökat markant. Arbetslösheten har nått nästan 10 procent, och från 1990-talet vet vi att detta slår hårt mot de barn som redan lever på marginalen.

Enligt Riksdagens utredningstjänst RUT har den relativa fattigdomen ökat och 2010 hade gruppen barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer ökat till 13,7 procent. De hårdast utsatta är barn till ensamstående föräldrar och barn till föräldrar med invandrarbakgrund.

Ett skäl till att Sverige länge har kunnat redovisa bland de lägsta fattigdomssiffrorna i världen är de väl utbyggda sociala trygghetssystemen och den höga standarden i en skola, vård och omsorg som i princip är avgiftsfri. Välfärden har balanserat upp orättvisorna i inkomster och förmögenhet. Under den borgerliga regeringen har de systemen urholkats. Nästan hälften av alla arbetslösa står utanför a-kassan, endast ett fåtal av de som har a-kassa får ut 80 procent av sin tidigare inkomst, allt fler blir utförsäkrade från sjukersättningen och inom skolan, vården och omsorgen minskar personaltätheten och resurserna att hjälpa de som är mest utsatta.
Klyftorna ökar och Sverige kommer allt längre bort från idealtillståndet.
 
Det borde vara alarmerande uppgifter för alla delar av samhället och alla politiska partier. Det borde rendera politiska åtgärder och välfärdsinsatser för att jämna ut skillnaderna. Det borde vara en av de stora frågorna i höstens valrörelse.

Om utvecklingen fortsätter kan vi nämligen snart inte längre slå oss för bröstet och säga att Sverige är ett av världens tryggaste och socialt mest rättvisa länder att växa upp i.

Jesper Bengtsson

Författare till Arbetarrörelsens Tankesmedjas rapport ”Jämlik startpunkt? Knappast”